Tänker försöka mig på den urgamla klyschan "Han är inte värd det." Märkligt att det kan kännas precis så. Jag tycker inte han är det. Tänker man på det på riktigt är det så uppenbart. Självklart är han inte värd mig och alla mina ansträngningar och min tankeverksamhet. Naturligtvis inte. Jag måste komma ihåg detta. Varje gång jag vill höra av mig får jag göra det till någon annan. Usch! Känner sådan avsmak, och samtidigt så mycket saknad.